Torparn tipsar

För några år sen besökte jag, tillsammans med min syster, en barncanceravdelning på ett sjukhus i Danmark. Min syster gick före mig in genom glasdörrarna, men trots att hon gick med ryggen till mig, kände hon hur jag stelnade till. Här fanns barn med en dödlig sjukdom, barn som knappt hade påbörjat sina liv och som nu hade fått denna förbannade sjukdom. Så fruktansvärt orättvist! Jag trodde jag hade förberett mig mentalt för besöket, men inget jag hade tänkt eller föreställt mig kunde ha förberett mig på min reaktion.

 

När den där första reaktionen hade lagt sig och jag hade tagit mig själv i kragen, tittade jag mig omkring. Barnen levde. Alltså inte levde som på det sättet vi vuxna får dagarna att gå, men levde här och nu och på riktigt. Någon studsade iväg i den långa korridoren, en annan hojtade till sin pappa att han skulle skjutsa henne på dropställningen som hon var fäst vid. Kanske de hade legat däckade dagen innan och skulle göra det igen om några dagar, men det var här och nu som gällde. Och här och nu kunde man leka och vara ett helt vanligt barn på ett ställe som inte alls är vanligt för ett barn att befinna sig på. Jag blev så otroligt imponerad av dessa små människor. Helt utan att veta om det, besatt de en vishet som jag skulle önska jag själv hade bara en bråkdel av.

 

Några år senare, närmare bestämt i fjol, gick min älskade syster bort efter kort tids sjukdom. Sorgen är och var obeskrivlig. Chocken över att det som inte kunde hända min syster ändå hände, var förlamande. Min syster som klarade allt, alltid hade ett svar och en lösning - helt plötsligt var hon borta. 

 

Jag åkte till Danmark för att gå på hennes begravning tillsammans med hennes barn, barnbarn och övrig släkt och vänner. Igen häpnades jag över barns sätt att se på saker som vi vuxna bävar för. Efter att ha inspekterat kistan, och undrat över att mormor verkligen låg i den blev det upptäcktsfärd i kyrkan. Ett accepterande av att såhär är det, nu gör vi något roligt. Igen önskade jag att jag kunde se världen med ett barns ögon. 

 

Dagen efter skrev jag nedanstående. Det har tagit lång tid för mig att bestämma mig för att publicera detta eftersom det är så personligt. Men kanske någon i samma situation kan känna lite tröst i detta? 

 

Tankar runt döden (skrivet 6/3-2015)

 

Igår var jag på begravningsceremonin för min syster. Hon dog allt för ung efter en kort tids sjukdom - hade precis hunnit fylla 60, och det är väldigt svårt att se nån rättvisa och naturlighet i det. Även om döden är det enda vi kan vara riktigt säkra på här i livet. 

 

Just nu sitter jag i hennes lägenhet och skriver detta. Ser mig om i den prydligt och genomtänkte inredningen, där allt andas hennes personlighet och historia. Mycket av det jag ser är även vår gemensamma historia, som saker från vår uppväxt eller saker jag bara minns hon köpte och glatt berättade om. Det finns bilder av hennes döttrar och alla deras barn, och tankarna går tillbaka till när dom föddes och hennes kärlek till dom.

 

Ett av mina första minnesbilder av syrran och jag tillsammans, är från när hon var 14-15 år och jag då måste ha varit 4-5 år. Hon hade varit hos frissan och var riktigt ledsen över resultatet, och satte sig på sängkanten och grät över det. Jag tyckte hon var fin och försökte trösta henne, och hon låtsades se ut som om det hjälpte. Den sista minnesbilden blir från igår, när jag var med att bära ut hennes kista till bilen. Jag tycker mycket bättre om den första.

 

All denna sorg, chocken över att helt plötsligt mista en människa som betyder så otroligt mycket för en, är samtidigt en påminnelse om att uppskatta livet. Jag tänkte på det igår när jag försökte ta bilder av kista och blommor innan alla kom, och det bara var oss närmsta som var i kyrkan. Barnen gick på upptäcktsfärd i kyrkan, efter att ha konstaterat att där ligger mormor och dom hade lämnat sina teckningar till henne på kistan. Det var vi vuxna som grät, barnen var inte särskild imponerade över vare sig död eller kyrka, och det är ju precis så det ska vara. Livet går vidare och i min systers fall finns det 7 barnbarn till att minnas och berätta släktshistorier och ge henne ett eget litet avtryck på jorden.