Familjen Friedrichsens fantastiskt fina Fidogotter
Igår fick mina hundar dom sista två märgben som låg i frysen. Dom andra två var renslickade och rätt ointressanta, och blev av Didi lagt prydligt i närheten av matskålen. Till och med jag fattade ju den piken, även om jag bara har två ben och dåligt med päls...
Jag har bott med hundar hela mitt liv, och tror nog att dom flesta hundar skulle kalla mig en ganska väluppfostrad och vänlig individ som sällan visar aggressivitet och aldrig har bitit någon, så självklart blev det lördagsgodis för vovvar.
Jag tog en bild av Abby och lade ut den på Facebook, där en kompis skrev en så bra idé i kommentarsfältet, att den får bli dagens tips här.
I hans familj kokar dom märgbenen innan hundarna får dom och så skrapar dom ut märgen och ger den som godis. Själva benet fyller dom med leverpastej och lägger i frysen och sen får hundarna hundglass med leverpastejsmak när tillfälle bjuds. Smart va?
Jag tänker att jag kan återanvända Abbys och Didis ihåliga märgben enligt den principen. Kanske låter äckligt, men man kan ju koka dom först så dom inte är allt för dreggliga att pyssla med. Okej, kanske fortfarande låter äckligt för en del, men jag har en rätt hög toleranströskel för vad som räknas äckligt med djur. Tänkte på det i somras när ena hästen blev lite förkyld och jag obekymrad petade bort snorkråkor modell större ur hans näsa. Vill man ha djur får man gilla läget.
I en av kommentarerna till bilden av Abby skrev en annan hundägare att hennes hund blir dålig i magen av märgben, varpå en tredje svarade att hon brukade peta ur märgen och ge bara benet till sina hundar, och att det då håller i veckor. Kan ju vara värt att ta med här som tips – fast mina hundar verkar ju inte befatta sig med märgfria ben.
Lite kul egentligen vad som kommer upp av prat när det gäller djur. Man får alltid något nytt tips eller lär sig lite om en ras man inte kände så mycket till.
För ett par månader sen åkte jag tåg till Stockholm för några dagar hos Mr. Perfect, och hade båda hundarna med på den fem timmar långa resan. Ganska omgående föll jag i snack med resten av hundägarna på tåget, efter att vi snabbt hade hittat ett sätt för våra hundar att konfliktfritt trängas i det lilla utrymmet som är tillåtet för djur. Vi pratade om alla möjliga saker under resans gång, och höll koll på varandras hundar när någon skulle på toaletten. Tänk om hela jordens befolkning skulle kunna vara så tillmötesgående och vänliga som hundägare på ett tåg. Då skulle det nog inte finnas några krig :)
