En liten saga
Det var en gång ett litet land som hette Glesland. Ja, nu var väl landet inte så litet men eftersom det inte bodde fler människor där, än att de flesta kände till alla andra som bodde där, kändes det som ett litet land.
I Glesland hade man en stolt tradition: Man skulle klaga på allt som man trodde man inte kunde påverka, för då behövde man inte ta ansvar för förändring och kunde med gott samvete skylla på andra. Hemma i stugorna lärde föräldrar sina barn hur man klagade, och barnen förde i sin tur traditionen vidare till nästa generation. På så vis blev klagandet en del av landets kultur, så när en person började klaga följde resterande invånare begeistrade med.
Nu får du inte tro att invånarna i Glesland aldrig var nöjda, för det var de. Det fanns berg och dalar och älvar och sjöar som man var mycket stolt över. Man visade fram landets vackra natur för besökande som berömde landet, och då passade invånarna på att klaga lite över saker som de trodde de inte kunde påverka, så det skulle bli lite jämvikt. För många bra intryck för de stackars turisterna kunde aldrig vara bra, tänkte man i Glesland. Därför förblev turisterna just turister och väldigt få människor flyttade till Glesland. För vem ville bo i ett land där till och med invånare som hade bott där hela sina liv, sa så många dåliga saker om det.
Barnen som skulle se till att Glesland inte avfolkades valde att flytta till mera spännande länder. De hade lärt från de var spädbarn att Glesland inte var något bra land, så därför trodde de att det måste vara mycket bättre att flytta till andra länder med flera invånare. Då klagade invånarna i Glesland över att landets styrande inte såg till att ungdomarna stannade kvar. Det är landets fel, sa man till varandra medan man skakade på huvudet över vilket hopplöst land man levde i.
Till och med på arbetsplatserna var det tradition att klaga på sina arbetsgivare. En del invånare skrev i tidningar, som nådde andra länder, om hur illa det var att bo i Glesland och hur hemska deras arbetsgivare var. På grannländernas arbetsplatser kallades det illojalitet och medförde att man blev arbetslös, men så var det inte i Glesland ty där var klagandet en urgammal tradition.
Till slut var det väldigt få invånare kvar i Glesland. Turisterna hade åkt hem igen efter sina semestrar och ungdomarna hade flyttat till andra länder. Kvar var bara urbefolkningen med sin stolta tradition. Men de hade ingen att föra dem vidare till längre.
Eftersom det var så väldigt få människor kvar i Glesland fanns det lika få kvar till att betala de skatter som skulle se till att hålla landet attraktivt att bo i. Då klagade man ännu mera på landets styrande och tyckte det var deras fel att landet förföll. Nu kunde man visa turisterna förfallet och hur illa ställd det var med Glesland, medan man förklarade hur mycket de styrande hade fel i allt de gjorde och allt de sa. Och turisterna fortsatte att vara just turister och Glesland fortsatte avfolkas.
En dag kom en turist till Glesland. Han förälskade sig i det vackra landskapet och beslutade sig för att flytta dit. Turisten som ju inte riktigt kunde kallas turist längre, kallades istället för Utbölingen.
Utbölingen var annorlunda på många sätt. Till exempel vägrade han att klaga, och Gleslands urbefolkning tyckte därför han skulle betraktas med en god portion misstänksamhet. Utbölingen var glad och full av beundran för sitt nya land, och berättade för sina vänner i grannlandet om hur lycklig han var för att bo där. Vännerna kom på besök hos Utbölingen som visade dem runt, och begeistrat berättade och visade hur vackert han bodde. Snart flyttade också Utbölingens vänner till Glesland, för Utbölingen hade ju berättat hur fantastiskt det var att bo där.
De nya invånarna fick barn som fick lära sig från spädbarn hur underbart det var att bo i Glesland, och barnen växte upp och ville aldrig, aldrig lämna sitt älskade hemland ty
de hade lärt att där var det bäst i hela världen att bo.
Barnen visade stolt turisterna sitt vackra land och berättade lyckligt om hur fantastiskt det var att bo där, och turisterna blev invånare, invånarna blev flera, landets skattkista blev full igen och landet blommade upp till sin forna storhet.
Här och där i de av urbefolkningens stugor som var kvar, skakade man skeptiskt på huvudet. Nog är de ganska tokiga som flyttar hit, sa man. Men ingen lyssnade längre.
